Ett hem

Kollade igenom lite foton på datorn och hittade det bland annat det här från i julas när jag och världens bästa mamma skulle gå på promenad. Det här är mitt barndomshem i Torstunaby. Det här är huset där jag bodde de första arton åren av mitt liv. Eller egentligen inte alls. Jag växte upp i ett litet grått hus där jag delade rum med min bror. Det var alltid trångt och stökigt men ett ganska underbart hem. Sen när jag var elva eller så byggde mina föräldrar ihop huset med "lillhuset" och målade det hela gult. Jag och min bror fick varsitt rum och det var inte ett dugg trångt längre. Men jag blev tonåring och ville bara därifrån, bussarna gick alldeles för sällan och det kliade i hela kroppen för jag kände mig så instängd. Och så var det alldeles för tyst på landet. Jag känner fortfarande att jag bara vill bo i staden. Nära till allt och alltid ljud och folk. Visst är det skönt att vara ute på landet, och jag brukar bo hos föräldrarna någon vecka på sommaren. Men längre en en vecka klarar jag inte av utan att kliet kommer tillbaka.
Det jag vill ha sagt är kanske att det är ett jäkla fint hus och att jag är stadsmänniska.